Pierre och jag körde vidare, bland annat hyrde vi Pelasalen i Kvarnsvedens Folkets Hus. Vi hade gjort egna affischer... och riggat vår simpla backline på scenen, nu hade vi TVÅ radioapparater var och över dom hade vi hängt tyg på vilket vi skrivit VOX resp MAX. Vi hade hjälp av ett par kompisar som satt i entrén och hjälpte oss med att servera korv och läsk etc. När ridån drogs åt sidan hördes en röst från dansgolvet, där flera festklädda par redan stod: "Va fan.. Ska dom där småungarna spela??
Jag, 11 år gammal i scenkläderna, Beatlesjacka och skjorta med tabkrage.....
En annan gång spelade vi åt YCC ( Yankee Car Club ) på B-salen i Folkets Hus, Kvarnsveden. Det var ett riktigt elddop...raggarna krävde omedelbart att vi skulle köra "Gitarrboogie" och kort därefter "Johnny B Goode".. När vi ville ta paus, sa dom" Inga Pauser, Kör på, annars slår vi sönder era grejjor.. i slutet av kvällen fick vi lov att kompa deras maskot, en utvecklingsstörd kille, som kallades "Fimpen", när han sjöng "It´s A Long Way To Tipperary".Det var under samma hot som tidigare och vi fann oss i vår påtvingade uppgift... Pierre, som var 9 år grät och ville hem, men vi genomförde gigget och fick betalt - men Pierre och jag var överens - aldrig mer YCC!
Vi hade fått nys om att en ROCKSÅNGARE letade komp och Pierre och jag anmälde vårt intresse direkt. Det skulle hållas audition hos Persson, som var Folkparkschef i Borlänge. Vi cyklade till Hagalund, huset låg där Banverkets hus ligger, norr om spåren. Perssons grabb öppnade och vi hörde rocksångaren waila inifrån huset: " ah Well, Baby, Baby, Baby..." etc Vi blev intrducerade, minns ej vad han hette, men han hade en guldfärgad superläcker sidenkostym - a sure dress for success!! Vi började med en variant av Gene Vincents "Be Bop A Lula" och fortsatte med "Blue Suède Shoes", då Perssons grabb sa STOPP, Grabbä! Kom igen när ni har fått lite större händer, så att ni kan ta BARRÈackorden,,,,,, vilken nesa! Vi svor över "lillPersson" när vi modstulna cyklade hemåt... Vilken IDIOT, han hade ju då absolut inget musiköra, den saken var då HELT JÄVLA KLAR!!
Jag spelar än idag, efter snart 56 år som gitarrist, fortfarande ALDRIG några jädrans barréackord.
Vid samma tid, hösten -64, fick jag reda på att det skulle hållas en Twistbandstävling i Hagaskolans aula, det var Sveriges Radio som höll i evenemanget och detta var Final för mellansverige. Jag satt redo framför scenen med min nya leksak en Grundig TK-42 bandspelare, som jag tjatat till mej av snälle Pappa Jan. Pierre och jag hade redan börjat göra egna låtar, som vi glatt spelade in. vi gjorde också lite crazy grejjer, bl.a. om "Gorillan Gunnar", men det är en helt annan historia. Nåväl till TWISTBANDSTÄVLINGEN ( SR bytte nåt år senare namn på spektaklet till Sveriges Radios Popbandstävling ) 1964 var ett övergångsår.. Beatles och Stones och några andra nya vokalgrupper höll på att ta över, men instrumentalgrupperna bet sig fast i det längsta. Så och i denna regionfinal, dår 8 av 10 band var instrumentalband. Mitt favvoband var helt klart Horanges från Siljansnäs och de var en av de grupper som mixade sång med instrumentalt. De skulle senare slå rejält, men i denna ursprungliga trioform var dom ännu ganska okända. Jag JUBLADE när Pelle Samuelsson, som senare gick över till orgel, slängde upp gitarren bakom huvudet och lirade som fan!! VILKET TRYCK!!
vann gjorde dock en annan, för mej helt okänd grupp från Vansbro - Slam Creepers. Deras organist och sångare var verkligen något alldeles extra, men så blev han också en av våra populäraste och bästa. Jag pratar naturligtvis om Björn Skifs, vars föräldrar var med i publiken och att dom var väldigt stolta över, då 16´årige, Björns insatser kunde ingen som var där betvivla - det var väldigt rart.
En kul grej som hände vid ljudprovet inför tävlingen/insprlningen, var när Karl-Erik Hagström och tekniker dök upp med två helt nya Hagströmgitarrer med de fräcka namnen Corvette och Coronado. De var prototypmodeller och jag minns hur entusiastisk och upplyft både K-E och hans supertekniker var. Gitarrerna var väldigt moderna och hade ett fantastiskt ljud, en var en vanlig 6 ´a, den andra var en baritongura. Det var allra första gången jag mötte Karl-Erik Hagström, han var en fantastisk man och jag hade turen och glädjen att bli hans kompis med åren. Han var den sista tiden drabbad av dålig hälsa, men det hindrade honom inte från att - in i det sista - jobba på lika noggrant och konkret som han gjort genom alla år, men så skapade han också ett av våra allra finaste varumärken, fast förankrat i god hantverkstradition och snillrika lösningar. En i mina ögon mycket fin kille, vars minne vi alla då och då borde hedra.
Här är en bild från mitt pojkrum / office. Gerry & The Pacemakers var en av Beatles största konkurrenter 1964
jag minns en förstasidesrubrik från engelska Melody Maker - en blarra jag läste slaviskt!
WHO IS GONNA MAKE IT IN THE US, GARY OR THE FAB FOUR?
ja, jisses - men han var allt bra skicklig, den gode Gerry kolla själv från "Drop In -63"
https://youtu.be/x8P31veMTv4
Jag höll också på med att sätta jobb åt andra band, bl.a. fixade jag ett gigg åt "The G-Men" på Orrskogen i Malung. Farsans bil tjänstgjorde som turnévagn och jag fick sitta fram! På ryggen på min jacka stod med vit tejp MANAGER Jag hängde av mej jackan när det var inlatning, när jag skulle sätta på mej den igen hade någon fixat så det stod MAGER!!;-)
Till England
sommaren -64 hade familjen besök av pappa Jannes kusin Aja och man John. John Freebairn Smith var headmaster på en pojkskola i Uxbridge i nordöstra London och det dröjde inte länge förrän jag övertalat mina föräldrar om att det vore VÄLDIGT bra för mej att få studera där..... England och London i synnerhet var ju själva axeln kring vilken min värld snurrade... nu skulle jag få en chans att få komma dit, där allt hände - Mina favoriter var nu The Rolling Stones och The Kinks, jag hade bytt min ljusblå Hagström Kent mot en Framus 12-strängad westerngitarr med De Armond pick-up i ljudhålet. Byggde även en Fender Stratocaster kopia på slöjden i 5´an och den var grymt FRÄN, nu hade jag både planka och ackegura!
Resan till London började påkafton 1965, vid Amerikakajen i Gbg. Morsan följde med mej på resan över, för att installera mej hos min värdfamilj The Chaneys, som hade två söner i min ålder vilka bägge gick på samma skola där jag skulle gå -"Rutland House School" och allt var givetvis GRYMT spännande.... det längsta jag tidigare varit från hemmet i nedre Forssa i Borlänge, var till Stockholm.
Mamma Margit och jag käkade påskmiddag på båten, som var en RIKTIG båt ( se ovan ) men redan strax efter Vinga började det gå hård sjö.. Vi hamnade i en ORKAN och resan över tog 12 timar längre än beräknat.. vi tillbringade största tiden i våra kojer, totalt utslagna av sjösjuka.
När stomen bedarrat och vi var på väg in i hamn uptäckte jag en välbekant figur ombord... Det var Emile Ford, som var på väg hem efter en lyckad vårturné i sverige och jag fick mej en lång pratstund med denne Folkparksidol!! Döm om min förvåning, när jag skulle skulle skrävla för mina nya engelska vänner om mitt möte med Emil - INGEN hade ens hört talas om honom!!
Emil med sin guldflakeade Klira Grabbarna på min skola i Hillingdon, Easter term -65
Det tog ungefär två dygn, sedan hade jag dragit igång ett band med bröderna Chaney, deras kusin "Jella" var på tillfälligt besök och hittade en gammal, totalt värdelös lektrumma som han körde loss på med oss!
V.t.h. Jag, med storebror Edwards Höfnerburk, kusin Jella, Edward med min Framustolva och Philip med en knäppare.
Vi hade inga gigs, men vi spelade nästan varje dag i familjens trädgård, för den som ville lyssna.
Jag stormtrivdes hos Chaneys, dom behandlade mej som en familjemedlem från starten. Mamma Marjorie var holländska och berättade hemska saker från 2á världskriget, Pappa Ed var försäljare av djurfoder och en glad och fryntlig man. Jag satt oftast med min gitarr och spelade med, med de olika radiostationerna som bara sände modern pop och rock och på fredagarna satt vi nitade framför TVn för att kolla in "Ready Steady Go" ett liveprogram med alla våra favvisar - det var helt fantastiskt!
Det allra bästa var dock i slutet av min vistelse, när vi fick gå till The Uxbridge Marknad ,där det samtidigt var en musikfestival....
Vi plankade in och jag fick min dittills största musikupplevelse med THE WHO!! Nu fick jag en helt ny inriktning
det var så jäkla tungt och bra. Dom hade dittills bara släppt två singlar, men spelade en helt ny låt i sitt set - det var naturligtvis "My Generation" - Vilken KROSSARE!! Bandet krossade inte bara med sin musik, dom totalsmashade hela sin utrustning och vi gick bärsärkargång med träbänkarna. VILKEN HAPPENING!!
nästan TUR att jag "missade" Clapton, som var helt okänd för mej då, men som spelade där med John Mayall´s Bluesbeakers... det hade jag nog inte pallat!
Tiden i Egland var HÄRLIG! Hemlängtan hade jag bara när jag tänkte på min flickvän, vi skrev ganska ofta till varandra och jag minns än den UNDERBARA doften av hennes brev......
0 kommentar(er)
