x 
The Flippers gitarrist Kenneth Backelin var GRYM! Horanges körde en Ray Charleslåt på första singeln!
Dalarnas bästa band i mitten av 60-talet var Flippers från Säter och Horanges från Siljansnäs - jag såg bägge banden många gånger och dom var alltid bra! Horanges var lite råare, Flippers lite mer finurliga. Jag mins speciellt Flippers grymma tolkning av Beatles "Can´t Buy Me Love", den var lite jazzig och svängig tillMAX!
Flickvännen och jag hade vuxit ifrån varann, eller rättare sagt. hon hade vuxit ifrån mej!
Vi började 7´an på "Klacken" ( Forssaklack ) och fick nu massor av nya skolkamrater från andra delar av stan och från Gagnefs kommun. Lennart "Prippen" Nilsson och jag blev nya vänner och vi lirade så mycket vi kunde/fick.
"Prippen" och jag köpte varsin "Elite", vi bytte och sålde grejjor mest hela tiden..
Vi hade en tid våra spelgrejor i skolan, vi höll till i ett grupparbetsrum och där körde viså väggarna bågnade. Jag hade också ofta med mej min ackegura och vi brukade sitta i ring på skolgården och sjunga tidens melodier - Kinks, Stones, Betles, Dylan, Donovan etc. som tur var var inte Ledin uppfunnen än!!;-)
the Hollies anno -66 Tony Hicks, Graham Nash,Bobby Elliott, ?, Allan Clarke ( sångaren )
Folkets Park var där vi kollade in lite större band, där var ett stort utbud av både utländska såväl som svenska artister och band.The Hollies gjorde en dunderspelning där, sommaren -66. Graham Nash, som sjöng de höga stämmorna och som senare drog till Californien för att göra karriär med Crosby, Stills & Nash ( och Young!! ) stod längst till vänster på scnen
och publiken var i uppror... "Buffalo", ett storvuxet mods från "andra sidan" ( älven ) skrek "Slit Ner Han!!" vilket vi gjorde..... tumult och ett jäkla tryck m.a.o. Jag lade märke till att hans gitarr var utan gitarrsladd, han bara hade den för syns skull.. efteråt gick allehanda rykten om bandets framfart bl.a. sades att sångaren hade blivit avsugen av en av stadens "groupies" - han hade tyckt att hon var för ung för att sätta på.....
Pete York från The Spencer Davies Group
The Kinks, Manfred Mann ( med blivande Lennonbasisten Klaus Voorman på elbas! ) och The Spencer Davis Group var andra band som spelade i "Parken". Kinks var fulla som ägg och sjöng så surt så jag höll på att spy, Manfred Mann var trevliga och jag hängde med dom på ljudprovet och kollade in deras instrument ordentligt. Jag fick långt senare en låt av deras gitarrist Tom Mc Guinness. Låten var "Hard Working Man" och hamnade på Sky Highs andra album "Still Rockin´"...
The Spencer Davies Group hängde i stan några dagar, tungan hängde nere vid knäna när jag fick höra dom jamma i Borlänges nystartade studio K.S.B. som låg i gamla Domushuset. Pete York på trummorna var KNÄCKANDE bra!
Jag började kolla runt stan efter musikkompisar och hittade ett gäng i Gylle, en stadsdel 5 km österut, det var tvillingarna Mats och Karl-Erik Sandin på gitarr respektive trummor ( Kalle hade ett RIKTIGT trumset!! ), Lars Östlund - sång och Hammondorgel och Kenth Jonsson på elbas. Dom kallade sej "Sparkling Snuffs" och jag mojjade mej över att vara med i ett riktigt band, med riktiga prylar. Vi spelade på skoldanser i Gylleskolan och i Forum, i Kvarnsveden. Rätt snart giggade vi lite överallt och vi hade det Toppen! Chaffis, Fans och massor av gigs.Farsan lånade mej pengar till en begagnad Vox AC-30 ( det blev aldrig nån moppe för mej!! ) , som jag köpte av en kis från Avesta. Änligen en RIKTIG förstärkare, jag böt in samtliga gitarrer och fick en ny Fendergitarr ( det blev en Mustang, med lite kortare stränglängd, som passade mina pojkhänder ) och lyckan var total!!
Jag hade upptäckt Eric Clapton genom mia äldre polare som drog till London och köpte plattor - denna skiva, inspelad sent - 65 blev under ett tag min BIBEL!
Clapton, som på bilden läser serietidningen "Beano", lirade en bluesbaserad rockgitarr som var nåt i hästväg!
det var mycket tack vare honom och Stones m.fl. engelska artister som jag upptäckte BLUES och Rhythm N Blues. I en intervju i tidningen Melody Maker, beskrev han bl.a. hur man fixade till gitarren för att kunna spela dom BLÅ Tonerna. ALLA gitarrer hade spunnen G-sträng vid den tiden och den var nästan omöjlig att töja fram bluestonerna på. nej på med en tunn tenorbanjosträng på tunna e-strängens plats och sedan var det bara att flytta ner de övriga fem ett hack, den tjocka E-strängen hamnade i soporna...
något år senare lanserades "Rock n Roll" strängarna, med tunnare diameter och ospunnen G-sträng - tack för det, Clapton!! Det var ett jäkla pill med banjosträngen, den avslutades nämnligen med en enkel ögla, man fick "dissikera" en vanlig gitarrsträng, sno den lilla mässingstrissan i dess ände och fästa den i öglan på banjosträngen, för att kunna fästa den på en gitarr.
Nästa stora influens var.... ja gissa???
Det handlar naturligtvis om JIMI HENDRIX, som damp ner som en BOMB i London hösten -66. som manager hade han The Animals basist Chas Chandler och det dröjde inte länge förrän han var KING i London.. I början kallades han av den engelska musikpressen "The Wild Man Of Borneo" ( SANT!! ) men epiteten förndrades snabbt och redan islutet av -67 hade han tillsammans med sin grupp leverat några av rockhistoriens allra finaste alster: singlarna "Hey Joe", "Purple Haze", "The Wind Cries Mary", "The Burning Of The Midnight Lamp" samt albumen: "Are You Experienced" och "Axis, Bold As Love"
jag hörde "Hey Joe" på Radio Luxemburg tidigt -67 och redan nästa dag repade vi in den med bandet - fick singeln "Purple Haze" en månad senare hos Bröderna Samuelssons Musik, på Borganäsvägen... JEEEZ!!! vilken CHOCK!! Det var så jäkla unikt och rått, sopade banan med det mesta jag någonsin hört...... och sedan kom LP´n "Are You Experienced?"
sedan var det färdigsnackat... SHIIIIT! "Foxy Lady" är sex på vinyl, "Manic Depression" KÄNSLOORKAN!! och "Red House" en riktig jävla BLUES av en UNG svart traditionsbärare!!! Popvärlden SKET PÅ SEJ!
( och på Borlänges gator kostade en tändsticksask Hasch 25 kr.............. )
0 kommentar(er)
