clasy.blo.gg

det var en tuff tid för lille Clas som väntade... Musiken tog mej på nya stigar men livet blev lite broms på allt.. jag hade precis börjat lira Blues och min käre vän Pierre som numer spelade piano och drömde om en egen Hammond B-3gjorde mej sällskap. vi hade börjat jamma med lite äldre kisar och inriktningen var engelsk blues, typ John Mayalls Bluesbreakers, Peter Greens Fleetwood mac och självklart Cream och Jimi Hendrix..

 

Gooseberrys och Facts var två bra band i Borlänge vid den tiden - båda banden hade sångare, Gooseberrys kallades "Krusbär" och blev sedemera min bankkille på SEB.. Facts sångare hette Kalle Wahlbro och hade en riktigt rå röst, i stil med  John Fogerty. Gooseberrys körde mest Blues, Facts mer Soul. jag skulle senare komma att spela med Gooseberrys basist Jan Lidén och med trummisen Gudmund "Guma" Hammar. Facts basist, Sören Björk, var min gamle kompis från "The Clifftones" och bakom trummorna satt Bengt Thelander från Gylle.

 

Jag hade fått en replokal på "Humlan", svenska kyrkans ungdomsgård på stan och ett ställe där vi under 18 kunde ses och umgås.. Det var en otroligt skön atmosfär där och ungdomsledaren Olle Andersson var en riktig hedersprick , som aldrig dömde eller fördömde! Han fanns bara där och backade upp oss efter bästa förmåga. Det var ju också skönt att ha någonstans att värma sej, för alla oss unga, som alltid hängde på stan.

 

"Prillan" var ett annat tillhåll. Det var sjöscouternas barack, som stod uppställd bakom brukshotellet, där nya Hushagsskolan ligger idag. det var som en fritidsgård utan personal och platsen för mycket kul ... Vi hade under en period replokal där och det var under ett inspirerat rep där, med inbjuden publik, som jag smashade elbasen jag byggde i 4´an.... vi körde "My Generation"....  Det var också där som jag definitivt avslutade min snusarkarriär. Vi körde klädpoker med några klasskompisar och jag hade precis tryckt in en prilla General, när målet för min beundran fick ta av sej sin tröja och därunder !!!!!.... jag svalde prillan i upphetsning och spydde en minut senare - jag hann ut, tack och lov - som en gris och mådde sedan så kass att jag fick gå hem - ALDRIG MER SNUS! Prillan var en plats, där vi unga verkligen trivdes och fick vara oss själva ( he he he .. ) perfekt häng innan man drog ner på stan, att bara sitta i goda glada vänners lag och ta en bärs eller två..   eller varför inte lite hångel i nåt av de mindre "mysrummen" - det var en magisk tid!                        

Jag var inne på Flower Power och fick i mej en LSD-tripp vid Julskyltningen -67.. det var en, på samma gång, både fantastisk och skrämmande upplevelse, men jag var aldrig riktigt rädd. Alla färger och ljus förstärktes och jag gick som i ettt kaleidoskop.. Jag hade tidigare på dagen ringt farsan och bett at få bo över hos en kompis, men han tyckte att jag skulle komma hem till min egen säng istället. Jag var borta i 2 dygn och mötte slutligen Morsan som for och letade efter mej i sin göna amzonkombi. Hon tittade på mej, men sa inte ett ord. Jag måste ha sett eländig ut... ojjojjoj  jag sov i nästan två dygn.

 

på våren-68 fick jag höra talas om en proffstrummis, som flyttat till stan. Han skulle vara en riktig jävel, på både trummor och brudar!:-) och många av mina tjejkompisar himlade med ögonen när han kom på tal... Det handlar givetvis om killen som skulle bli min absolut bästa vän, Uffe Åhman - the one and only! 

Jag gjorde som jag brukade, han bodde tillfälligt hos sin syster i ett hus vid Mjälgaskolan och jag knallade dit och knackade på. Uffe var ensam hemma och bjöd mej att stiga in, efter att jag presenterat mej och frågat om han inte ville börja i mitt band ( ! ). jag hade aldrig hört honom spela, men säkra källor hade försäkrat mej om att han var skitbra - och han var ju ett proffs, direkt från Stockholm! Han hade, av förklarliga skäl, inga trummor hemma där han bodde, men spelade glatt för mej på det som fanns tillgängligt. Han började med en riktig boogie-woogie på det gamla pianot, för att sedan rocka lite på en jesusknäppare och sjunga därtill och till sist avsluta med lite snygg blues på munspel!! WOW, detta var verkligen en begåvad man, jag var svårt imponerad..

 

Pappa Janne kom hem från en konferens på våren och vi skrattade alla åt att hans mage hade blivit jättestor... Tyvärr var det så att hans lever hade säckat och han led av en akut cirrhos... han kallade in mej till sitt rum tidigt på sommaren och förklarade att han skulle "lägga benen i  vädret" - förmodligen innan årets slut. Den 14 oktober var det slut och jag saknar honom varje dag,  lilla pappsen.- Mamma Margit, lillasyster Anna och jag blev i ett slag "hemlösa" och vi flyttade ut till pappas gamla föräldrahem, "Norhaga", en anläggning med bostadshus på 350m2 och med 10 andra byggnader på tomten. Farfar Lars, som varit påläggsklav på Stora Kopparbergs Bergslags AB, hade låtit bygga denna nationalromantiska dröm i seklets början.

 

nu började vi repa i ett magasin, "Höganloft", på vår tomt och mina nya bästisar Uffe Åhman, basisten Börje Olevald och jag spelade Hendrix så hela byn riste..  Börje och jag hade lärt känna varandra igenom mina spelningar i Falun med "Sparkling Snuffs", han var en supertrevlig och genommusikalisk kille och vi skulle komma att ha massor med fina stunder genom åren. Börje blev 10 år senare med i mitt och Uffes nystartade band "Sky High"... vi brukade hänga i hans rum i källaren på familjens villa i Gruvriset, där vi lyssnade på Blue Cheer, Hendrix, Cream etc, drack bärs och umgås med våra gulliga flickvänner.

 

Börjes band hette "the Creek" och hade bl.a. TVÅ sångare, Jag minns bara Leif Eklund som sjöng och showade riktigt fint. Gitarristen Lars "Sello" Sellfors var en ny jättekul kompis som bl.a. var KUNG på att köra packmoppe på två hjul.. Han och Leffe gjorde stan osäker som moppebud. Vi ses fortfarande då och då och BUSAR...  ett stående gigg var på  Ordenshuset, som låg mitt emot Hagströms Musik på Östra Hamngatan i Falun. Ingen av oss var ju preccis nykterister, men taket var HÖGT hos IOGT på den tiden  det dracks en och annan "mellis" bakom scen!;-) vårt gage var alltid 200kr, det räckte till bensin till vår chaffis, en påse bärs och en varsin KÖRV mä BRÖ på vägen hem.. vad mer kan en 15 åring begära?

 

ungefär vid samma tidpunkt mötte jag Peter Carlsson, han "häckade" på ungdomsgården i Främby och jag minns att jag tyckte han var FRÄN! han spelade med papiljottpinnar istället för plektrum OCH var vänsterhänt.

Peter, som ju har ett fantastiskt minne - det vet ju alla som hört honom med "De Blå Grodorna" - berättade härom året hur vi tillsammans hade fått ett gigg på nya EPA varuhuset i Falun, vi skulle spela till en mannekänguppvisning. Han som anställt oss var ingen kul typ och jag härmade honom inför kompisarna på ett nesligt sätt - helt omedveten om att han gömd bakom luckan från köket till restaurangen stått och hört varenda ord.....RIDÅ

det fanns ett Faluband som jag verkligen diggade. Dom kallade sej "Squeezemen" och bestod av två bröder Dahlqvist på sång, bas och orgel, trummisen Johan Thorén ( sedermera känd Radioprofil ) och gitarristen Håkan Elfving. Dom började som ett  "Beatlesband" och jag minns att deras sång alltid var skarp! mot slutert av 60-talet såg jag dom i "Parken", dom hade nu blivit en trio och kallade sej för SQ3. det var verkligen ett riktigt coolt band i stil med Eric Claptons "Cream". Gitarristen spelade på  en väldigt läcker gammal Les Paul och jag fick nya gitarrdrömmar..  just den här var extra snygg med en väldigt ovanlig cherry-red finnish! Håkan blev en stor inspirationskälla och jag fick många år senare tillälle att dela scen med honom i vårt "storbluesband" Dalaupproret - Då spelade han Lap-Steel - en riktig mästare!